HöstRöst 2023

Första pris i HöstRöst 2023:
En röst att räkna med av Jessica Eriksson


Första pris 2023: En röst att räkna med

Jessica Eriksson

Tillbaka till HöstRösts hemsida

En röst att räkna med

Författare: Jessica Eriksson

Det plingade till av ett sms i telefonen. Jennifer kom sakta tillbaka till rummet hon befann sig i, men hade lämnat långt bakom sig i tankarna. Hon tog upp telefonen och tryckte tummen mot skärmen. Det var från Niklas, hennes kusin. Fast hon bara var 5 år äldre kom hon ihåg hur det hade varit när han, bara lite drygt ett halvår gammal, hade blivit så dramatiskt sjuk. Jennifers mamma och Niklas mamma var så mycket mer än bara systrar. De fanns där för varandra genom allt, och verkade nästan känna allt den andra kände. Jennifer kom ihåg sin mammas oroliga, glansiga blick. Hon kom också ihåg glädjetårarna som runnit nerför hennes mammas kind en tid senare medan hon kramat om Jennifers pappa och berättat att infektionen äntligen verkade ha vänt. Jennifer själv hade inte förstått så mycket av det som hände då, men det hade inpräntats hårt i hennes minne ändå. Sedan blev minnesbilderna lite otydligare. De rödgråtna vuxna ansiktena och de ansikten som vände sig bort – de som såg men låtsades som att det inte gjorde det – smälte på något vis samman i hennes minne till en rödgrå dimma. Den var nära sammankopplad med ilskan och frustrationen hon sett så mycket av sen. Mamma hade satt sig ner på knä vid Jennifer och försökt förklara så att en femåring kunde förstå: Niklas skulle bli frisk, men det skulle inte bli som det hade varit.

Hon fokuserade på mobilen igen. ”Hej Jennifer! Jag har bakat kladdkaka. Vill du komma och fika efter jobbet?” stod det i meddelandet. Jennifer log. ”Dina kladdkakor tackar man ju inte nej till!” svarade hon och la till en emoji med tungan ute. Det tog några minuter innan svaret kom. ”Alla kan ju inte vara lika bra som jag, men du har tur som kan få lite av min stjärnglans i kladdkakeform”, följt av tre emojis – en lipgubbe, ett glatt ansikte med solglasögon och en kaffekopp. Jennifer log ännu lite bredare och blundade. Hon kunde se framför sig hur assistenten med hjälp av ja- och nejfrågor fått fram vad Niklas ville skriva i meddelandena. ”Vill du bjuda hit nån på fika?” Ett leende och en blick på ja-lappen. Kanske hade assistenten föreslagit någon annan före, som åtföljts av en blick åt nej-hållet. Just idag var det mitt namn som fick ett ja, tänkte Jennifer och det gav en varm känsla i kroppen. ”Vill du skicka ett sms?” Jennifer hade sett samspelet många gånger nu. Det kunde ta en liten stund för Niklas att hitta rätt med blicken men det var värt väntan. Bit för bit hade sedan assistenten fått fram vad Niklas ville skriva i meddelandet, hela tiden med dessa ja- och nejfrågor. Hon kunde höra Niklas tjut av skratt när de formulerat det andra meddelandet. Hon visste mycket väl att de tre emojisarna var noggrant utvalda. Inom sig kunde hon höra assistentens röst: ”Vill du ha en emoji? Vill du ha en lipgubbe? Ska vi skicka det så? Vill du ha en till? Ska det vara ett hjärta? En gubbe med solglasögon?” Hon skickade en skrattande gubbe tillbaka och skrev att hon borde vara där ca 16.15.

Jennifer satte sig i bilen och andades ut efter dagens arbetspass. Det passade extra bra med lite fika idag. Hon kunde inte hjälpa att tankarna vandrade tillbaka till hur det hade varit förut – innan det här med assistansen hade börjat fungera på riktigt, som det var tänkt. Hon hade alltid känt ett starkt band med Niklas, men hon hade samtidigt varit lite nervös över att vara själv med honom. Från början hade hon varit osäker på hur mycket han förstod av det hon sa. Och skulle hon förstå honom? Skulle hon kunna komma på något att prata om? De där glädjetjuten var ju i stort sett det man kunde få höra av Niklas röst, så han skulle inte kunna föreslå några ämnen själv. Hon skämdes över det nu, men när hon var liten hade hon tänkt att det var omöjligt att lära känna en person med sådana funktionsnedsättningar som Niklas har. Både hennes egna och Niklas föräldrar hade förstås varit duktiga på att inkludera honom i samtal och aktiviteter, men med en stor och nära släkt var det ändå lätt att hamna lite i skymundan när man inte har traditionell kommunikation att ta till för att få uppmärksamhet. Det var nästan alltid full fart och därför lätt att missa att ta sig den tid som behövdes för att uppfatta vad Niklas kanske ville få fram. Jennifer rös till när hon tänkte på att det måste ha varit tuffa år för honom. Hon hade tyckt att det var jobbigt nog att tappa rösten ett tag efter senaste förkylningen.

Jennifer var lite tidig och visste hur viktigt det var för Niklas att få hinna fixa färdigt innan man kom, så hon satt kvar en stund i bilen efter att hon kommit fram. Medan hon fällde ner solskyddet för att ta en snabb titt i spegeln tänkte hon på hur otroligt glad hon var över det assistansen gett dem. Att den gett Niklas en röst – en röst att räkna med. Att den öppnat vägen för att lära känna honom på ett mycket djupare sätt. En hårslinga hade slitit sig ur hästsvansen under dagen. Medan hon drog den bakåt och försökte få den att stanna bakom örat tänkte hon att det förstås var oerhört värdefullt att Niklas också fick det mer fysiska stödet som han behövde – han skulle till exempel inte själv ha kunnat få bort hår från ansiktet eller ändra läge i stolen utan hjälp. Nu kunde assistenten hjälpa till att hålla upp armen så att han kunde peta bort håret med näven, om det behövdes. Det gladde henne, att assistenterna möjliggjorde för honom att göra de bitar han klarade att göra själv istället för att bara göra allt åt honom. Det syntes hur betydelsefullt det var för honom. Men det var ändå detta att det öppnat vägen för en mycket bättre kommunikation som hon gladde sig mest över: när Niklas plötsligt kunde vara den på sommarfesten som tog initiativ till att föreslå kubbspel. När det dök upp ett omtänksamt sms när någon gick igenom något svårt. När han fick möjligheten att få fram att han inte alls tyckte det senaste förslaget var någon bra idé. När han kunde få säga att han ville ha det lite tyst en stund så de andra visste varför de skulle gå undan ett tag. När det faktiskt hade varit helt livsavgörande i kontakt med vården.

Hon hade också lagt märke till hur assistenternas tydliga sätt att läsa av både Niklas kroppsspråk och kommunikationshjälpmedel hade hjälpt många fler att våga prata med honom. Deras nu 76-åriga mormor hade till exempel haft lite besvär med det, men nu hade hon lärt sig mer och ögonen lyste av lycka på både henne och Niklas när de förstod varandra så bra. Naturligtvis fanns det bättre och sämre dagar för Niklas, som för alla. Det kunde förstås påverka även kommunikationen, men när Niklas till exempel var trött efter ett epilepsianfall så fanns assistenten där och kunde läsa av också det, och hjälpa till att tolka det svårtolkade eller förklara att det behövdes en paus.

Klockan på mobilen visade nu 16.15 och hon blev ur bilen och gick in. Hon plingade på och strax öppnades dörren och hon möttes direkt av Niklas leende ansikte. ”Välkommen!” hörde hon assistenten säga, men Niklas glada skakningar av armen visade tydligt att det var hans ord. ”Tack så mycket! Du anar inte vad glad jag är att du bjöd hit mig just idag, Niklas. Vilken dag jag haft!” sa hon och tog av sig skorna. Medan hon hängde av sig jackan såg hon i ögonvrån hur assistenten lutade sig fram och kollade med Niklas vad han ville svara. Ett snabbt leende bekräftade när assistenten fått fram rätt förslag. ”Kom in, så får du berätta allt medan vi dricker kaffe”.

Nästa gång Jennifer tittade på klockan var den strax efter 18. Hon behövde hem och laga mat och förbereda inför morgondagen. När hon gick fram för att ge Niklas en kram innan hon åkte hjälpte assistenten honom vant och diskret att lyfta upp armarna så att han kunde krama tillbaka. På väg ut till bilen igen log Jennifer när hon tänkte på hur glad hon var över att ha sin kusin, och över hur mycket starkare deras band hade blivit tack vare assistansen och allt den gjorde möjligt. Hon förstod förstås att det säkert många gånger känts frustrerande för både Niklas och hans föräldrar, när han bodde hemma, att alltid ha någon med som inte var familj. Men så oerhört värdefullt det var ändå. Nu när de hittat bra, engagerade assistenter blev samtalet med Niklas så livfullt. Det var såklart inte så att man helt glömde bort att assistenten existerade, men samtalet hade varit med Niklas – inte med assistenten. Bara med assistentens  röst. Niklas personlighet nådde ut mer och till fler nu, och vilken fantastisk personlighet det var. Jennifer var glad att ha Niklas som sin vän, inte bara kusin.

Juryns motivering

Juryn tilldelade Jessica Eriksson första pris i tävlingen HöstRöst 2023 med motiveringen:
Vår förstapristagare vann med sin beskrivning av hur personliga assistenter genom sitt arbete kan medverka till att ge en person som tidigare haft en mycket liten möjlighet att göra sin röst hörd en helt egen röst. Och hur den rösten skapar nya möjligheter att vara delaktig i livet och i relationer. Det en personlig assistent kan göra genom sitt mycket nära arbete med den assistansberättigade är helt unikt och går inte att ersätta med någon annan insats. Berättelsen speglar på ett fint sätt det bästa den personliga assistenten har gett.

Om Jessica Eriksson

Jessica Eriksson heter jag, är 39 år gammal och bor tillsammans med min man och katt i en villa i en liten ort i Västmanland. Kommer från början från Stockholmstrakten. Jag har alltid tyckt om att både läsa och skriva – läser oftast feel good-romaner och bibeln, skriver oftast dikter och noveller. Min man och jag gör mycket tillsammans och tycker om att odla grönsaker, bygga och renovera samt ägnar mycket tid åt andra människor på olika sätt. Jag har jobbat som personlig assistent i ca 18 år och är väldigt glad över hur det breddat min världsbild och förståelse för människor, och tycker mycket om att se hur väl utförd assistans kan öka livskvaliteten och göra det möjligt för andra relationer att vara just det – en vän, en mamma, en bror, en äkta hälft, en kusin osv. Människor är fascinerande – både lika och unika på samma gång.

Tillbaka till galleriet

Ett gott liv

Författare: Lise-Lotte Finell

Nu.
Det snöar ute. Snön lägger sig i mjuka drivor och bäddar in stadens vassa konturer så att husen ser ut som pepparkakshus och träden som bomullstussar. Allt är så stilla och tyst som det bara är när den första snön lägger sig i en svensk småstad. Hon tänker på alla små barn som i den här stunden drar upp persiennerna och häpet ser hur världen förändrats. Anna kan nästan höra dem ropa till trötta mammor och jäktade pappor:
-	Titta det snöar!
 
Då. Före. 
Anna vaknade av den speciella tystnad som bara ett tungt snötäcke över ett villasamhälle kan frambringa. Hon hoppade ur sängen och smällde upp rullgardinen och såg hela gatan inbäddad i bomullslätt snö. En stund senare spände hon på sig skidorna och trampade fram i ett hjulspår som någon tidig bilist kört upp. Hon var på väg för att möta Monika. Hon visste att Monika skulle vara klädd som hon i tjocka strumpbyxor, stickade sockar och tröja, hemsydd flanellkjol och blå annorak. De levde sin dröm om förr i tiden och föräldrarna lät dem hållas. Anna mötte Monika vid deras vanliga ställe. Snön var så djup att de fick ta av sig skidorna och luta dem mot en gran. De pulsade fram längs elljusspåret och svängde av in i skogen vid den stora tallen. De lyste sig fram med ficklampor som spelade mellan snötyngda granar och flyttblock med mössor av vitaste vitt. Monika bände isär ett par grenar och de steg ut i gläntan. Ett obrutet snötäcke låg framför dem. Anna kunde inte låta bli att sparka i snön och en kaskad av glittrande snörök föll genom ficklampans käglor och skapade magi. Flickorna vände ryggarna mot gläntan och föll sedan baklänges ned i snön. De sprattlade med armar och ben och reste sig sedan skrattande och snöiga och ställde sig för att beundra snöänglarna. De satte sig på plastpåsar med tidningar i och plockade fram varsin termos med varm choklad och smörgåsar i smörpapper. Monika satte ned ljusstumpar i snön och tände dem. De fladdrande lågorna lyste vackert i den skumma skogen. När de ätit färdigt, reste de sig, borstade av snön, pulsade tillbaka i sina egna fotspår, skidade hem till Anna, ställde av sig skidorna och gick till skolan. 

Före.
Om det här varit före skulle Anna ha skyndat sig upp och klätt sig ordentligt för att hinna med en snöpromenad före frukost. Bara för lyxen att vara den första som satte spår i ett obrutet snötäcke. Och så hade hon, trots att hon var vuxen, sparkat i snön och tittat på när den yrde upp och föll ned igen i glittrande kaskader.

Efter. 
Då när sjukdomen slagit så hårt, vaknade Anna en morgon av tystnaden. Den tystnad som bara ett tjockt snötäcke över ett höghusområde kan frambringa. I samma stund ringde det på dörren och hon öppnade med ett knapptryck. En timme senare satt hon i elrullstolen och hennes assistent Elin skottade en liten gång fram till bilen. De åkte ut mot landet. Vägarna var knappt plogade och absolut inte sandade. Men i ljuskäglorna glittrade snön på granarna som stod som i givakt vid sidan av vägen. De svängde av och kom in på en smal, krokig grusväg. Den lystes upp av vackra små gatlyktor och det kändes som att åka in i sagolandet Narnia. Det lyste i fönstren i huset som låg där vägen slutade. Så fort bilen stannade slogs dörren upp och en liten pojke i overall och toppig mössa tumlade ut. Han stod stolt bredvid Elin och tryckte på knapparna för att sänka ned bilens hiss. Så fort Anna stod på marken med elrullstolen ville Oskar komma upp i hennes knä och Elin lyfte upp honom och hjälpte Anna att sätta honom säkert på plats.
-	Så mycket snö det är Emil, viskade Anna i hans öra. Titta ska du få se. Nu sätter mormor på ljuset på rullstolen och så ber vi Elin sparka upp snö i luften. 
En kaskad av glittrande snö flög lätt genom luften och pojken jublade. Elin fick sparka upp snökaskader om och om igen och det susade i luften av den magi de skapade och det sjöng djupt inne i Annas hjärta.  
Anna och lille Oskar lekte i snön med snowracern fastspänd bakom elrullstolen. Ett par gånger körde hon fast och Elin fick skotta runt och knuffa på och Oskar hjälpte till så mycket den lilla kroppen förmådde. När de blev trötta plockade Elin fram varm choklad och smörgåsar ur ryggsäcken. Anna och hennes lilla barnbarn satt i snön och åt och småpratade om snön och julen. När Oskar var mätt sprang han in till sin mamma och ropade:
-	Mamma, mormor kan skapa magi och glittrande snö!

Nu.
Men nu suckar Anna djupt. Hon vet att det kommer att bli en tuff dag och hon vet inte om hon orkar ta itu med den.  Nu hade den dagen kommit som hon bävat för hela hösten. Hon hade försökt att förbereda sig genom att skaffa de hjälpmedel hon kunde tänka ut. Och nu var det alltså dagen då hon för första gången skulle åka ut i snön utan hjälp av assistent. Det borde vara möjligt. Andra klarar det ju. Hon för sig själv och flyttar sig mödosamt över till rullstolen. Den är liten och nätt och dyr som synden och väldigt lättmanövrerad. På barmark och slät väg. Eller allra helst inne i ett köpcenter med hårda, blanka golv. Där svävar hon fram som en smörklick på ett varmt fat. Nu tar hon sig in i badrummet och kämpar sig igenom morgonrutinen. Flytta, flytta, dra på, dra upp, spänna åt. Kardborrebanden fastnar i tröjan och hon tappar i vanlig ordning en flaska som rullar iväg in under duschstolen och måste därför åka och hämta en tång för att få fram den. Så åker hon in i köket för att häva sig, lyfta, dra, balansera, hälla upp, spilla, torka upp, bränna sig och slutligen äta en smörgås och dricka en kopp te.  Disken får vänta för nu ska hon börja bylsa på sig inför färden till jobbet. Benvärmare, termokjol, kofta, stövlar med kardborreband som fastnar i mattan, jacka, ärmskydd, halsduk. Och så det verkliga jobbet; att få på överdragsdäcken ovanpå de hon har inne. Mer kardborrar, små, hårda som måste petas dit på millimetern. Och så måste hon dra, trä, trycka och dra och trycka dit kardborren igen. Den sitter fel och hon får börja om igen och sedan ta nästa däck. Det tar en halvtimme. Och fingrarna värker, en nagel har gått sönder och hon är ganska trött. Extrahjulet framtill sitter på och det är dags att ge sig ut. Hon känner sig som ett påklätt förskolebarn men hon vet att inget lager i världen kommer att hålla henne varm.
Den automatiska dörren glider snällt upp och Anna åker ut. Det är inte plogat. Det visste hon ju redan men nu ska hon försöka forcera snön. Hon tar sig någon meter fram på trottoaren och ned över vägen. Hon kämpar hårt. Drivringarna har blivit glashala och vantarnas friktionsytor är fulla av snö. Hon får inget tag utan halkar med händerna. Om hon tar tag ovanpå däcket och kniper hårt med fingrarna kommer hon framåt lite till men vid nästa trottoarkant är det stopp.  Hon kan inte få upp nog med fart för att komma över kanten. Hon provar gång på gång och blir tröttare för varje försök. Hon har åkt kanske tio meter och hon har en och en halv kilometer kvar till jobbet. Det går inte. Hon kommer inte att klara av att ta sig vidare. Det är bara att vända. När hon kommer fram till porten har hon inga krafter kvar och är så trött att hon inte ens tar sig inte upp för den pyttelilla nivåskillnaden mellan trottoaren och trappavsatsen. Nu har hon gråten i halsen. En granne kommer ut från en port längre bort. Han ler vänligt mot henne och ger rullstolen en liten knuff. Och det räcker för att hon ska komma in genom porten. Hon åker hissen upp till sin lägenhet och stannar på hallmattan. Tårarna gör nästan ont i halsen på henne, så gärna vill de ut. Hon kämpar emot och åker in i badrummet för att skala av sig och stolen alla lager igen. Genomblöta handskar, halsduk, jacka, termokjol, benvärmare, extra hjulet och så överdragsdäcken.  Fingrarna är så stela av kyla att hon inte får loss kardborren. Hon pillar och sliter och drar med sina stela värkande fingrar men de sitter som berget. Hon spräcker en nagel till och då släpper ett av däcken och sprätter iväg smutsig snö över hela golvet och upp i en plaskande kaskad på väggen. När hon fått undan däcken och svabbat av golvet och torkat väggen rinner tårarna ner för hennes kinder. Uppgivet.

Nu.
För nu tillhör hon en annan lag. Och när det beslutet togs så försvann som i ett trollslag all assistans. Så hon kämpar på. Och kanske måste hon sluta arbeta för att orka laga mat. Kanske räcker inte krafterna för att också träffa små busiga barnbarn. Och kanske förlorar hon glädjen i att se skönheten i obrutna snötäcken och glittrande kaskader av snö. För nu har hon endast rätt till ett skäligt liv. Det är det lag på.

Juryns motivering

Juryn tilldelade Lise-Lotte Finell andra pris i tävlingen HöstRöst 2023 med motiveringen:
Vår andrapristagares berättelse pendlar mellan det ljusa och det mörka. Den skildrar livet med personlig assistans och hur ett mormorsskap kan levas och upplevas fullt ut med stöd av den som finns där för att möjliggöra. Den skildrar också vad som kan hända när stödet upphör. Hur det som var så lätt blir oöverstigliga hinder. Berättelsen får oss att dra efter andan och ta nya tag i kampen för att alla ska få uppleva det bästa den personliga assistansen har gett och att den upplevelsen inte ska upphöra när någon gör en ny bedömning av livsvariga behov.

Om Lise-Lotte Finell

Jag har alltid varit en människa som skriver. Det är ett inre behov och en lust och glädje. Även en tom dag kan bli meningsfull av en nedtecknad rad.

2022 tog jag mod till mig och skickade in en novell till Höströst och blev då en av finalisterna. Det inspirerade mig till att delta i fler sammanhang. Nu är några av mina noveller publicerade i ett par antologier och tidskrifter och snart som ljudnovell.

Till professionen är jag specialpedagog och arbetar 25 % på en gymnasieskola i Jönköping.

Efter åtta år med assistans lever jag sedan ett halvår tillbaka rullstolslivet utan assistenter. 

Jag har en dröm om ett självständigt, gott liv, där snön får glittra och magi skapas.

Den personliga assistansen som gett henne livet

Författare: Wenche Willumsen

”Det bästa assistansen har gett” – vad är det för tema för en skrivartävling tänkte hon? Hur ska det gå att koka ner till en text i skönlitterär form? Den personliga assistansen som gett henne livet. Går det att beskriva och värdera? Går det att göra läsvärt så att texten fångar läsaren från första sidan?

Hon tänker på hur livsvillkoren såg ut i den framtid som hennes föräldrar såg för henne i en avlägsen dåtid. Ett vuxenliv med det som folk i allmänhet tog för givna såg de möjliga för henne. Hon var en klipsk liten unge med huvudet på skaft, så möjligen att hon skulle kunna skaffa sig en utbildning, som möjligen skulle kunna leda till arbete, som möjligen skulle kunna leda till att hon kunde försörja sig själv – möjligen, tänkte de. Däremot hade de svårt att skapa sig en bild av hur hon skulle kunna få den hjälp i vardagen som hon behövde. Mamman tänkte att hon behöver ett hembiträde, men hur skulle det gå till? I deras värld fanns inga hembiträden annat än som något man läste om i en roman i veckotidningen Allers. Ingen i deras kretsar hade hembiträde, alla runt dem var vanliga fabriksarbetare. Men kanske ändå om flickan utbildade sig till något fint, till exempel kurator som den kända profilen Lis Asklund – hon som pratade i radio och stod på de svagas sida. En kurator måste väl ändå ha rätt bra lön och med en bra lön så kan man anställa någon som – ett hembiträde! Det fick bli föräldrarnas vision för flickans framtida vuxenliv. Det blev en tröst, hon skulle ändå kunna få ett vuxenliv. Inte som andras kanske, ingen familj med man och barn för vilken karl skulle välja henne, hon kunde ju inte ta hand om sig själv ens? Men hon skulle kanske kunna få ett yrkesliv och bli betydelsefull på något vis ändå och få ett väldigt liv. Föräldrarna, särskilt mamman fostrade flickan till en ungdom och vidare till en kvinna, med tro på sig själv och sin rätt att hävda sig i de sammanhang där hon förväntades behöva skinn på näsan.

– Läkare, förstår du, de är bara människor de också och det betyder att de har inte alltid rätt.

Med det budskapet i öronen hävdade flickan som 12-åring sin rätt att säga nej till en operation som hon inte tyckte fyllde någon funktion annat än estetiskt. Hon fortsatte som vuxen att alltid ligga steget före i sammanhang där hon förväntades vara i underläge och beroende och på så vis hanterade hon det liv som gavs henne i landet som förändrades under hennes livstid.

Hon utbildade sig som föräldrarna ville men inte precis som de tänkt, för hon hade ju fostrats till självständighet och stark egen vilja som också då och då kom att vändas mot föräldrarna. Hon gifte sig ung, för ung hävdade prästen. Ville ha barn före utbildning, för nu hade möjligheter öppnats som inte funnits tidigare.

Hon avtalade med hemtjänsten om garantier att få den hjälp hon behövde med sina behov och den framtida bebisen hon så innerligt önskade få ge liv till. Och hon fick löften och garantier. Inte till fullo, men i sådan omfattning att hon trots allt vågade. Så det första barnet blev till fler och även om kampen, ibland daglig, för att få det så som hon ville, så kunde det inte förta glädjen och stoltheten över mödraskapet.

Livet rullade på och den egenkontroll hon så gärna ville ha, stred hon för i olika forum. Människorna som hjälpte henne att leva livet som yrkesverksam mamma med funktionsnedsättning passerade i en aldrig sinande ström. Hon önskade sig inflytande över vem som kom in i hennes liv men var i stort sett maktlös när det gällde vem, var eller när hon skulle få hjälpen hon behövde. Andra bestämde vem som anställdes i de personalgrupper som arbetade inom den kommunala hemtjänsten. Andra bestämde när det fanns tid att få det som efterfrågades och andra bestämde också om hon kunde få hjälpen på plats i hemmet eller som ledsagning utanför.

Så fick hon höra talas om ett nytt sätt att se på de behov hon hade av andras hjälp. Det benämndes som personlig assistans, inte hjälplös hjälp. Man skulle tro att hon blev eld och lågor inför de scenarios som målades upp av hitresta amerikaner vid ett seminarium i Stockholm tidigt 80-tal. Det talades om rätten att själv välja av vem man skulle få hjälpen som personlig assistans. Vi skulle få makt och kontroll över var och när – egenmakt i våra liv! Men nej, steget var för långt för henne. Skulle vi få rätt att bestämma allt det som då låg utanför våra möjligheter att påverka? Möjligheter som kändes ouppnåeliga, rent utopiska? Det var svårt att ta in.

Det tog henne också tid att ta till sig. Åren gick och det som först känts så fjärran växte till en möjlig verklighet. Hon deltog själv aktivt i förändrings- och påverkansarbetet och en majdag 1993 beslutade riksdagen att personlig assistans skulle införas som en rättighet för den som hade behov därav.

Efterhand som livet pågick fick så även vår kvinna sitt beslut om rätt till personlig assistans. Rätten att välja vem, när och var som skulle ge henne assistans i alla de livssituationer som uppstår. Den skillnad som maktförskjutningen medförde i hennes liv går inte att beskriva. Det ständiga flödet att hjälpande människor stannande nästan helt upp när samma personer valde att arbeta som personliga assistenter under långa perioder. Här skapades nu samarbete mellan två personer där maktbalansen i stort var utjämnad för vi valde varandra och ville varandra väl.

Så ”det bästa assistansen har gett” kan konstateras vara ett gott liv i enlighet med lagstiftningen, men mest av allt så har assistansen inneburit rätten att vara medborgare med värdighet och jämlikhet. Kampen har inte tagit slut. Den personliga assistansen har varit ifrågasatt från många håll genom hela dess historia. Som rättighet har den granskats otaliga gånger, den har beskurits och begränsats. Varje gång blir hon lika rädd. Rädd att förlora människovärdet som rätten till personlig assistans gett hennes liv.

Juryns motivering

Vår tredjepristagare tar oss med på en tidsresa. På några sidor beskrivs vägen från det svenska samhället för drygt 60 år sedan till idag. Då låg det på den enskilde själv att skapa sig en framtid eftersom samhället inte gav det stöd som behövdes. Idag finns den personliga assistansen. Skillnaden är monumental. Författaren skriver att den personliga assistansen inte bara har gett ett gott liv utan också rätten att vara medborgare med värdighet och jämlikhet. Det bästa den personliga assistansen har gett är människovärdet.

Om Wenche Willumsen

Wenche Willumsen, pensionär. Gammal kämpe inom funktionshinder-rörelsen. Arbetat yrkesmässigt och ideellt inom DHR och IfA. 

Assistansanvändare, mamma, mormor, farmor, sambo, matte med mera – älskar livet hellre än alternativet.

Tillbaka till galleriet

Skymningsaktiv

Författare: Arvida Svenske

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn

Höra böljornas brus och kunna sjunga?

Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn

Och som fågeln på vågorna gunga?

-Evert Taube

Man tänker på mycket när man går emot strömmen. Eller, man tänker väl lika mycket som någon som går med strömmen, men man har mer tid att tänka dom tankarna. På min väg till jobbet, till exempel. Jag tar bussen till jobbet på en av de avgångar när det är som minst folk på den, samma sak med bussen hem. Min kropp behöver inte trängas. Inte mina tankar heller. Sen vart de tar vägen är en annan sak. Det kan vara till en gammal Dylan-konsert, till något Robert eller Sebastian sagt, mina barn, ett minne med Sara, min fru. Att störta regeringen, ändra om allt. Att tömma alla de här rummen och våningarna bussen passerar på sina ägare och ägarinnor, som ändå aldrig typ är hemma, fylla dom med folk som inte har något hem. Hem är något jag tänker mycket på, också. Och på min brukare, som är… han är nästan aldrig inte hemma. Hans hem är hans värld. Men världen finns ju därinne ändå. Plus världen utanför. Och min tanke är fri/ den kan inte fattas, den där Cornelis-låten. Jag är inte dement än/ bakom cementen…

Det bästa den personliga assistansen har gett mig… allt, har den gett mig. Mitt yrkesliv, min människosyn, perspektiv på mitt eget liv. Pensionsgrundande inkomst… men framför allt känsla av mening. Och jag vet ju att jag får mening, och att jag ger mening, med det jag gör. Min brukare, han kan inte tala, men jag vet det, jag ser det.

Jag tänker på privilegier också. Att jag har mina krämpor, att jag börjar bli lite stel i ryggen, börjar behöva gå till en naprapat, behöver avstå mina danspass ibland. Det är ingenting. Att jag och min familj har hälsan, att jag kan göra så många val under en dag. Ska jag ta den där duschen, göra den och den maträtten, göra kaffe eller té, ta en läsk eller en öl. Små val. Men så många. Och jag kan göra dom allihop. Utan att ha gjort något för det. Jag bara föddes sån, med full funktion i kroppen. För att generna ville det. För att livet fick gå sin gilla gång, att jag inte varit i en bilolycka eller fått någon sjukdom. Nog fan har man tänkt på det när man går och tänker över sina egna krämpor. Allt är inte rosenrött bara för att man kan hoppa och springa och gå. Men det är skillnad. Jag tänker på det. Mycket. Det är som den där Evert Taube-låten: vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn… och så vidare.

25 år. Det blir en jävla massa år. En brukare, han jag har nu, har jag haft i 23 år. Och jag är på väg till det sista passet med honom nu. Han brukar slå mig i schack. Vi får se om han gör det ikväll.

Man får bli väldigt professionell och gå utanför sig själv om man ska göra det här bra. Vara där och ta skiten, frustrationen. Försöka förstå att det inte har med mig att göra, hålla mig strikt, risken är att det blir ett övergrepp om man gör fel. Otrolig makt. Du är där, och det är bara du och brukaren. Tio timmar. Vartannat dygn, någon gång i veckan i alla fall. Helger och långa sommarlovssemestrar och sådär är bara ett glömma, och schemat rullar på för vårdpersonal. Alla ska ju fira midsommar. De som vårdar, de som vårdas.

Jag har med åren gått och blivit skymningsaktiv. Det började med att jag jobbade kväll några år deltid. Jag skulle ju bli konstnär! Jag hade dagarna lediga. Och jag tjänade faktiskt ganska bra till en början, med OB. Men OB, visade det sig, var inte pensionsgrundande på samma sätt.  Och jag fick veta det när det var för sent. Låga skatter håller vården nere, som det heter. Det där kan jag fortfarande koka över, och kommer säkert att koka över varje pensionsutbetalning, men jag kan inte gå och tänka på det hela tiden.

Det har gett mig mycket, också, det här jobbet, de här rutinerna. Förskoleåren, till exempel. Då kom jag ju hem på morgonen, lagom så att jag kunde ta ungarna i morgonstressen medan Sara gjorde sig redo för sitt lärarjobb, det vill säga att ta hand om ungar hela dagen, och så gick vi lugnt till förskolan, för jag skulle ingenstans. Sen gick jag hem och sov på dagarna, det var oftast rätt tyst i lägenheten för att nästan inga grannar var hemma. Och vi hade bra mörkläggningsgardiner. Katten hade vant sig vid att jag kom hem, var hon trött kom hon och la sig med mig, annars höll hon sig upptagen på annat håll för hon visste att hon redan fått mat och skulle få mer sen på eftermiddagen. Sen somnade jag, behövde inte trotsa kroppens mest naturliga impuls längre och medan andras skoldagar, arbetsdagar började, pulsen i kroppen gick upp för nästan alla därute i myrsamhället, fullt av aktivitet, straggel och stress, då sov jag. Vaknade utvilad framåt eftermiddagen, kunde mata katten, hämta ungarna tidigt så de slapp vänta in stängning på förskolan, vi kunde göra något kul efter förskolan. Sen började allt om igen, jag sa godnatt till dom… sen började allt om. Det var rätt fina år.

Släpp saker. Det har jag lärt mig. Det är en vuxengrej. Vem har sagt att just du… sen ska man fajtas mot orättvisor. Fajtas som fan. Men om du hamnat i en viss situation, inte kan ändra den, då gäller det att lära sig leva med den. Jag har sett det hos de brukare som drabbats av en olycka eller sjukdom senare i livet: de har svårare att acceptera och delegera. Vill detaljstyra hur man ska lyfta och jobba. Och det kan man ju förstå. Släppa in någon man inte känner i sitt hem som ska ta hand om allt. Vissa vill inte ens släppa in vikarier. Och min brukare. Vikarier som inte känner honom kan bli väldigt tafatta, medan vi som känner honom kan ha en helt annan jargong. Man måste vara sig själv i det här. Och jag har aldrig haft några problem med att bemöta folk med respekt, det är ju A och O. Man tar folk på allvar. Smyger in och väcker försiktigt, då vart det lugnt och fint och trevligt. Kontinuitet. Vi har haft folk som bara gått förbi brukaren och gått och satt sig och tittat på TV halva passet. Det är inte brukarna det är fel på, så kan jag säga.

Nu är jag framme, förresten. Kliver av på rätt busstation. Går till rätt port, slår rätt kod, har rätt nyckel till dörren. Jag plingar på innan jag kliver in, tar av mig skorna, hänger av jackan. Sen går jag in till honom, fram till hans säng.

Ner på hans säng så att mitt huvud är i jämnhöjd med honom. Jag tornar inte upp framför honom. Jag hälsar, frågar hur det är. Det verkar vara en bra dag, uttrycker han, men samtidigt vet vi ju båda att det är min sista dag med honom. Men det är som om vi har rett ut det, känt känslorna, gjort vi debriefing. Jag vet att han är trygg med den som ska komma efter mig. Han vet att jag kommer att komma och hälsa på ibland.

Nu är det bara det sista kvar. Vad hände sista passet? Det finns ju brukarsekretess, men vad ska jag säga. Vi pratade musik, litteratur och konst. Om tiden. Livet. Sommaren. Om en gammal Dylan-konsert jag varit på en gång. Om något Robert eller Sebastian sagt någon gång, om ett minne med Sara.

Världen lever på nätterna. Du känner det starkare än på dagarna ibland. Jag har inget emot att vara skymningsaktiv, för det är just det här med att komma bort från de myllrande människomyrorna, inte vara i det där stöket och jäktet, inte bli bländad av solen och ljuset och alla snabba pistongslående tankar. Bara låta natten komma till en. Låta tankarna komma, tankarna gå, bli kvar eller dansa upp i världsrymden (dit alla tankar hamnar till slut), och bara vara. Finnas till.

Ja, vad händer på det där sista passet? Tiden kommer. Livet går. Sommaren är nära, det är midsommar om bara någon vecka. Jag ska gå på en Dylan-konsert i juli. Robert och Sebastian ska komma över på söndagsmiddag. Jag och Sara ska åka bort. Vi pratar om det.

Sen slår han mig i schack, den jäkeln.

Tillbaka till galleriet

Chansen

Författare: Isa Hermelin

Så ringer det på dörren – hon är här

Hon som bär på mina armar och ben

Jag vet nu

Dagen är räddad

Jag kan gå vart jag vill

Äta vad jag vill

Träna, duscha, laga mat

Städa upp efter alla revor i mitt liv

Handla

Umgås med vänner

Andas in frisk luft

Den enkla chansen i allt det stora

Att bara få vara sig själv

Att bara få leva ett mänskligt liv

Tillbaka till galleriet

handavtryck

Författare: Anna Arvidsdotter

hur länge kan jag vara hennes händer

hur länge kan jag sitta intill och tänka på hur hennes ögon vattnas

om det är tårar eller bara irritation hur länge

ska jag vänta innan jag torkar bort det

hur länge kan jag titta på henne utan att gå sönder

hur länge kan jag fånga henne när hon faller

benen hon förstår inte

de bär inte riktigt längre

hur länge räcker pengarna

hur många nätter klarar jag av att ligga sömnlös

hur länge vågar jag vara borta

om jag går på toa, hur många katastrofer hinner hända?

om jag ringer en vän för att gråta

om jag somnar helt utmattad

hur länge ska vi vara fast i limbo

utskrivna från rehab men utan andra stödsystem

hur länge kan jag vara hennes enda stödsystem

hur många papper ska jag läsa skriva under hur många telefonsamtal

hur många ronder mot försäkringskassan orkar jag

hur många kan hon ta att jag inte klarar av

hur länge kan jag bära det

hur länge kan jag vara hennes händer

hur lång tid kan gå utan att jag får röra henne på andra sätt

hur länge ska olyckan definiera våra liv

hur länge behöver jag vänta innan vi känner varandra igen

jag längtar efter att få vara hennes igen

längtar efter att hon ska få vara min

inte ett objekt inte något utredningsobjekt

det bästa assistansen kan ge

är inte avlastning

det bästa

vore att få vara varandras igen

hennes hand i min bara stilla

bara vila där

när jag vågar drömma drömmer jag om det

att få vila med henne

hur länge kan jag vara hennes händer

hur länge kan mina händer vara upptagna

av intyg mediciner hjälpmedel försäkringar

hur länge kan de vara upptagna av allt utom henne

innan de glömmer bort

hur hon känns

Tillbaka till galleriet

Adam gav mig det bästa en personlig assistent kan ge

Författare: Adin Vreva

Jorden var inte anpassad för alla men ändå var jag vid liv, precis som den påkörda hjorten liggandes vid vägkanten. Jag var inte längre ämnad för världen samtidigt som jag låg som ett hinder för alla de som sprang runt i samhällets olika skikt. Jag blev omhändertagen precis som att jag var av värde.

Jag var en börda utan dess like men ändå envisades min omgivning med att hålla mig vid liv. Det var förgäves i första anblick men i nästa förstod jag att även jag bidrog med något. Min omgivning fick ge uttryck till sina sympatiska känslor och deras människovärde höjdes när de via mig navigerade sin moraliska kompass. Jag fick dem att agera goda människor. Jag gav människan möjligheten att vara människa i en värld där majoriteten betedde sig som djur. Jag kanske inte var en börda trots allt, jag kanske var mänsklighetens räddning, den som med tiden hade förfallit. Jag förundrades över perfektion. Ingen människa var perfekt men ändå betraktades jag som den avvikande faktorn. Norm var enbart en illusion och ifall jag valde att studera varje människa i detalj såg jag att den ena inte var den andra lik. Alla var unika på sitt sätt, likaså var jag unik men i allmänhetens ögon var jag unik på ett medlidande sätt. Gemene man tyckte synd om mig, precis som att jag vore ett offer. Sättet de behandlade mig var ett kvitto på att något var fel på mig, att jag stack ut ur mängden och att jag inte var som alla andra. Precis som att någon annan är som alla andra och precis som att vissa människor är ”normala” medan andra inte är det. Jag var inget offer samtidigt förstod jag att deras uppoffring var mödan värd, jag var tacksam även ifall omgivningen inte förstod vad jag var tacksam för. Det handlade aldrig om min funktionsnedsättning, vilket min personliga assistent var den första att förstå.

Min personliga assistent skulle låta mig uppleva det som jag gick miste om.

Jag fick följa med på fotbollsmatcher och besöka diverse restauranger. Vi gick på bio och drack milkshakes. Det var härligt och kul samtidigt som jag alltid undrade om min personliga assistent fann någon genuin glädje i det. Han var alltid på gott humör och väjde för min frustration som då och då poppade upp. Han brukade slå mig på armen, lite lättsamt och skämta genom att säga ”vad ska du göra åt saken?”. Det var vågligt av honom att skratta på min bekostnad men han gjorde det med glimten i ögat och bäst av allt, fick han mig att inte känna mig som ett offer genom att väga vilka ord och skämt som var lämpliga för en rullstolsbunden person. Han betraktade mig som alla andra och det fick mig att reflektera över två saker: förstod han inte att vissa saker är känsliga eller såg han bortom mitt handikapp och betraktade mig som vilken annan person som helst?

Jag bodde tillsammans med min mamma som arbetade som sjuksköterska. Hon jobbade konstiga timmar och var borta sena kvällar och tidiga morgnar. Mestadels dödade jag tiden genom diverse TV-spel och filmer. Ibland satt jag uppe sent och fördjupade mig inom filosofin. Jag läste om Sören Kirkegaard och Schopenhauer. Vissa filosofer var väldigt djupa samtidigt som de var deprimerade. Vissa insåg att allt var meningslöst medan andra förstod att allt var meningsfullt. Jag försökte, precis som den sökande, finna svar på tillståndet jag befann mig i. Varför satt jag i rullstol medan alla andra sprang runt glädjefullt på ängen. Varför var jag begränsad i mina rörelser medan resten var fria som fåglar? Många frågor cirkulerade i mitt inre och jag förmådde finna svar även ifall svaret, precis som horisonten, bara rörde sig från mig ju närmare jag tycktes komma. Jag hade dock all tid i världen och inte skulle jag låta den utdragna processen hindra mig från att finna svaret varje människa är ute efter men aldrig kan finna. Alla slogs för yttrandefrihet men väldigt få nyttjade sin tankefrihet och ännu färre var tacksamma över sin rörelsefrihet. Tanken var fri och jag försonades med den ganska tidigt. Jag kunde resa bortom resebyråns erbjudanden och jag kunde försjunka i den djupaste tanken, allt utan att förflytta mig från mitt rum. Många skulle betrakta mig som olycklig men de förstod inte att jag till min fördel var tvungen att finna en väg ut ur livets bojor som så många vill slita sig loss från.

Folket gick ut på demonstrationer och kämpade för makt i samhället, kvinnor strävade efter jämställdhet, de svarta kämpade mot rasismen och de fattiga ville också ta del av överklassens skattekista. Jag gick däremot fri från allt. Allt jag behövde var tankefrihet och den hade jag och den kunde ingen ta ifrån mig. Jag kunde grundligt reflektera över livets lidelse samt aktivt välja vad jag ville tro på. Det spelar ingen roll om jag hade någon yttrandefrihet eller inte, det spelade ingen roll ifall jag hade någon rörelsefrihet eller inte.

Min personliga assistent hade nycklar till lägenheten, så att han kunde ta sig in när mamma var borta. Han brukade storma in i mitt rum och väcka mig på morgonen med en kaffe i handen som han köpt på Espressohouse. Han sa alltid ”upp och hoppa” även ifall jag knappt kunde sitta ordentligt. ”Har du haft en våt dröm eller?” brukade han då och då fråga skämtsamt och jag kastade kuddar mot honom och spelade som att jag fann det olämpligt samtidigt som jag tyckte att det var kul. Han hetta Adam, precis som den första människan på jorden. Han berättade alltid om sitt händelsefulla liv och alla dejter han gick på. Jag agerade psykolog och gav honom tips. Han var ingen vidare på att formulera texter så jag brukade sms:a med hans tjejer. Vi var ett bra team, jag skötte skrivandet och han det visuella. Ibland kändes det som att jag kom nära hans tjejer och att jag var närmre dem än vad han var.

Han var väldigt ytlig medan jag fördjupade mig i långa konversationer med hans tjejer. Ja, han hade flera tjejer som han pratade med. Flera olika spår som han jobbade med parallellt. Det var visserligen konstigt men samtidigt fann vi en enorm glädje i det och fortsatte utan att tänka på motparten särskilt mycket.

Adam spelade för BK Landora, en fotbollsklubb i Landskrona. Jag brukade följa med på hans matcher och heja på. Adam var duktig med bollen och gjorde ofta mål. Varje gång han gjorde mål sprang han till mig och putsade mina skor, precis som att det var jag som gjorde målet. Hela laget följde med och kramade mig och spelade som att jag var den heroiske skyttekungen. Det var komiskt och något som publiken såg fram emot varje gång Adam gjorde mål. Jag var en i laget som man brukar säga.

Mamma slet och jag var inte i rätt skick för att hjälpa henne så jag försökte använda min kreativa förmåga för att dra in pengar. Jag arbetade som läxhjälpare och via digitala medel hjälpte jag elever med matte, fysik och kemi.

Lönen var helt ok och jag gav allt till mamma. Mamma tyckte synd om mig men jag tyckte synd om mamma. Perspektiv är ett under. Människans subjektiva förmåga är det som genererar känslor och även ifall majoriteten tyckte synd om mig så gjorde inte jag det. Mitt liv var intressant och det var det som ingen förstod, förutom Adam. Adam var rolig och envis. Han envisades med att skaffa mig en flickvän och skämtade om att han då äntligen slipper ta hand om mig. Han sa att mitt inre är väldigt intressant och om han bara kunde få en tjej att spendera tid med mig en längre stund, var han säker på att hon skulle falla för mig. Jag var tveksam, jag menar, vem vill falla för en rörelsehindrad person. Han letade febrilt och då och då gick jag faktiskt ut på dejt. Han skaffade fina, fräscha och lyxiga kläder åt mig. Han fixade min frisyr så att jag såg ut som en Hollywoodstjärna. Han kallade mig för Di Caprio stundtals. Dejterna gick bra men jag kunde inte sluta tänka på mitt handikapp och dejtens dömande ansiktsuttryck. De tjejer som gick ut med mig var enbart omhändertagande, vilket jag fick nöja mig med men ju längre tiden gick desto mer insåg de att en framtid mellan oss inte var möjlig. Adam blev alltid sur när det ”tog slut”. Han sa alltid ”de förtjänar inte dig”. Jag förstod dock att de ville få valuta för pengarna, inte skulle hon välja någon som hon var tvungen att offra sig för i större utsträckning än vad jag hade förmåga att offra mig för henne. Det var inte ömsesidigt och med mig skulle hon gått miste om livet som rörelsefri, hon hade varit tvungen att begränsa sin rörelsefrihet för mig och var gång hon skulle få för sig att nyttja sin frihet hade hon varit tvungen att lämna mig, vilket jag skulle känna av i mitt hjärta. Jag var den begränsade faktorn, jag var handbojan och jag var ankaret. Jag skulle vara den som dräpte möjligheten, potentialen och allt annat det innebar. Inte skulle hon välja en väg av begränsning när alla andra strävade efter frihet. Det var dock hennes perspektiv som jag dömande målade upp. Jag som person var mer fri än den med rörelsefrihet men det hade hon ingen kunskap om, vilket jag hade full förståelse för.

Adam var cool och han reflekterade inte så mycket över saker och ting. Han levde liksom för dagen och jag kunde avundas honom. Han tog livet med en klackspark medan jag försjönk i mina djupa tankar som visserligen lät mig resa. Problemet var att jag inte alltid kunde kontrollera tanken, vilket fick mig att besöka platser som gjorde mig ledsen och uppgiven. Det var i sådana stunder Adam påminde mig omedvetet att livet inte var till för att grubbla över saker och ting. I stället skulle man fånga nuet, hur klyschigt det än lät.

Precis som barnet skulle jag leva i nuet, där varken framtid eller dåtid fanns i åtanke. Mitt liv var underligt på ett bra sätt och jag var tacksam över min vänskap med Adam.

Jag och Adam umgicks precis som att han ville vara med mig frivilligt. Han fick betalt och tjänade väl på våra vistelser men någonstans inom mig intalade jag mig själv att han var med mig för att han tyckte att det var kul och att det gav hans liv mervärde. Jag hade en god opinion om honom som jag så ogärna ville släppa taget om men i mina vildaste mardrömmar så var han dessvärre enbart ute efter pengarna och all vänskap var enbart en falsk fasad som jag så gärna ville tro på. Skenet bedrar, vilket jag var medveten om. Däremot var jag en man av reflektion som så ogärna ville låta stenen förbli ovänd. Varje sten skulle vändas hur besvärligt det än var för mitt välmående och jag skulle dra ut roten, den som var fäst i markens djup. Jag skulle undersöka och analysera allt även om jag då och då bedömde fel. Adam som heroiskt gjorde min värld bättre, var också den som tog betalt för mödan och om det inte vore för mig hade han inte kunnat spendera pengar på onödiga aktiviteter med sina riktiga vänner, de som inte hade nedsatt rörelsefunktion. Tack vare mig och mitt miserabla tillstånd kunde han leva sitt liv som energis tonåring. Jag var bara ett uppehåll i hans vardag, ett andrum från hans i övriga spänningsfulla livsstil.

Det var uppenbart att jag inte hade några riktiga vänner, förutom mamma förstås, som inte hade något riktigt val än att ta hand om mig. En dag var Adam inte på sitt vanliga skämtsamma humör och jag förstod att något var annorlunda, att något hade hänt. Först ville han inte säga något men därefter kläckte han ut sig att han kuggat matten och att han på grund av det inte kommer ta studenten med sina övriga klasskamrater. Jag såg verkligen att han var ledsen och behövde tröst. Jag skojade till det genom att säga ”du ser jävligt bra ut och kan få vilken tjej som helst, men du suger på matte”. Han skrattade och sa att han önskade ha min hjärna och mitt intellekt. Första gången i mitt liv önskade någon att vara som mig och det kändes konstigt nog bra, även ifall Adam led i stunden. Adam vände sig om och såg mig i ögonen samtidigt som han yttrade följande ”du vet att jag älskar dig, va?”. Innan jag hann svara honom fortsatte han ”vi åker på resa, utomlands, bara jag och du”, jag kunde inte tro mina ögon och försökte få honom att förstå att staten inte kommer betala en sådan resa. Han rynkade på pannan och tog illa vid ”tror du att jag gör det här för pengarna? Pengarna är ok och jag är glad för det men du är min bästa vän, idiot!” Jag släppte en tår och all tyngd föll från mitt bröst.

Det var i denna stund jag förstod att Adam gav mig det bästa en personlig assistent kan ge. Han gav mig vänskap, det som den med tankefrihet, yttrandefrihet och rörelsefrihet så gärna ville ha- det som alla ville ha. För första gången i mitt liv var jag som alla andra och det var tack vare Adam, min personliga assistent.

Tillbaka till galleriet